Tag Archive for #mjtrainingclub

Ironman Kalmar 2015 – Min tuffaste utmaning hittills

För två år sen satte jag ett mål att 2015 skulle jag stå på startlinjen i Kalmar. Och det gjorde jag. Resan har inte varit spikrak, jag har tvivlat, kämpat och ifrågasatt mer än en gång vad jag hade föresatt mig att genomföra.

Men med hjälp av vänner, familj och bra coachning och kloka ord landade jag i våras i att det här ska jag göra, det här vill jag! Många träningstimmar och förberedelser av alla slag skulle nu äntligen sättas på prov.

Ironman – Vad är det? 
En Ironman är en en fulldistans triathlon tävling där man i serie först simmar 3,8 km, cyklar 180 km och avslutar med att springa en marathon. Det anses av vissa vara den ultimata utmaningen och jag kan bara instämma, det är det. Tar ett tag efteråt att förstå vad man gjort.

Torsdag – Anländer!
Sen torsdag eftermiddag anlände jag till Kalmar och mitt boende som låg ca 100m från starten. Pangläge och jag delade det med ett tiotal andra triatleter som bodde där själva eller med sina familjer.

Snabb incheckning och sen marsch iväg till expo-området bredvid växlingsområdet för att hämta ut start-kitet. Träffade flera vänner där och stämningen var verkligen på topp! Alla var glada, positiva och fyllda med förväntan. Det här kändes super! Raskt tillbaka och packade ur bilen. Hade ett eget dubbelrum som snabbt fylldes med min cykel och utrustning.

Incheckad!

Sen var det race-meeting en bit utanför Kalmar i en stor samlingssal. Tävlingsledningen gick igenom regler, väder och alla praktiska detaljer. Över 2 000 triatleter samlade, mäktigt! Svårt att beskriva känslan men det var en genuin glädje blandad med att nu var det dags.

Race Meeting

Vädret, just det, vädret.. De berättade att det skulle bli blåsigt, men hur blåsigt förstod ingen än. Det slulle visa sig bli det värsta vädret sen Kalmar startade med Järnmannen som sen blev Ironman. Sol, blå himmel och blåst, en otrolig blåst.

Fredag – Förberedelser och planering
Fredag sov jag ut och sen var det dags att ta ut allt till trädgården och packa alla påsar och göra iordning cykeln. Sten, min coach, bodde på samma ställe och var med och hjälpte mig kontrollera så att allt blev rätt.

Förberdelser

Blå påse för cykel, röd påse för löpning, vit påse för kläder efter loppet och cykeln skulle förberedas med reservslangar, lufttryck kollas, flaskor med sportdryck och energi i form av bars och gels. En sista cykeltur innan lunch för at nöta in de nya däcken och sen var det klart.

Blå påse, röd påse och cykeln skulle checkas in på eftermiddagen i växlingsområdet.

Transition zone with coach Sten Orsvärn

Energi och sportdryck till cykeln på lördag morgon och vita påsen med till starten. Ombytet till våtdräkt skulle bli i trädgården ca 30 min innan start. Jag la fram allt i mitt rum. Mycket pyssel, men spännande och roligt.

Vi åt hämtpizza på kvällen och sen dags att försöka sova. Nu var det inte långt kvar, knappt 10 timmar. Innan jag släckte tittade jag ut och insåg att blåsten inte hade lagt sig, men vi hoppades alla att det skulle bli bättre under natten.

Lördag – Tävlingsdag!
Klockan ringde innan 05:00, upp, på med racedräkten och göra en snabb frukost innan det var dags att bege sig med flaskor och det sista till växlingsområdet för att kontrollera cykeln och påsarna. Lyfttrycket var ok och satte på mina flaskor med sportdryck från Mighty Sport på cykeln och la deras gels i blåa påsen. Rask promenad tillbaka och sen ut i trädgården för att ta på våtdräkten.

Sten och jag gick till starten och det var verkligen häftigt! 2 700 deltagare samlade, alla klädda i våtdräkter och gröna simmössor. Massa åskådare och högtalarna spelade ’Just idag är jag stark’, nationalsången och sist ’Heroes’. Var helt klart berörd och kände en klump i halsen och känslan av att nu står jag här två år senare. Idag ska bli min dag, tänkte jag. Märkligt, men härligt och kände energin växa inom mig.

Blåsten stod sig
Solen var uppe och flaggorna som var hissade stod rakt ut. Vinden hade tilltagit under natten.  Vågorna var meterhöga och sjön gropig. Jag förstod att det här skulle bli tufft, men inte hur tufft.

Starten – Simningen
Vi stod alla i en lång kö indelade i frivilliga sektioner utifrån den tid var och en trodde de skulle ha på simmomentet. Bra system som alla verkade uppskata och respektera.

Startskottet gick och vi började lugnt och metodiskt gå framåt, mot och ner i vattnet. Vågorna var verkligen höga! Dök i och började paddla med armarna. Det fungerade bra att crawla men det gungade rejält. Jag navigerade genom att följa de andra gröna huvudena som alla skulle åt samma håll.

Vågorna var stora och vid ett tillfälle lyftes jag upp och landade på sidan på en annan simmare. Bisarr upplevelse men bara att paddla på. Hela simningen var som en berg o dalbana. Kände hur jag blev sjösjuk och illamåendet började komma. Jag hade kväljningar och fick stanna till och harkla mig några gånger för att undvika att kräkas. Mycket obehagligt, men inget som stoppade mig. Hörde efteråt att drygt 40 fått bryta redan under simningen pga av sjösjuka ock kräkningar.

När vi vänt ett par gånger runt gula bojar på banan så kom vi mot den första röda bojen som inte syntes bra alls varken i vågorna eller mot kajen i bakgrunden. De gröna huvudena som jag följt metodiskt började simma åt alla håll och de var ingen självklar hjälp längre. Navigerade fel flera gånger och det var då första tanken om att jag kanske inte hinner i tid kom. Men, direkt fokuserade jag på att ta mig fram till rampen så tar vi det problemet senare. Till slut, där var den!

Finally out of the water!

Jag kom fram, sjösjuk, ur balans och var tvungen att gå långsamt upp mot växlingsområdet. Men jag kom i tid! Nöjd och lyckade få fram ett leende när fotografen dök upp.

Cykel – Första varvet, den tuffaste delen av tävlingen
Hämtade blå påsen och satte mig ner ine i ombytestältet så fort jag fått av mig våtdräkten. på med hjälm, nummerlapp, handskar, glasögon, pilla ner gels i ryggfickorna och på med solkräm. Stoppade ner simsakerna i påsen som jag sen slängde in i en dropp-zon på väg till cykeln. Sen med cykeln ut och börja trampa 180 km!

Många åskådare och alla hejade och klappade händerna, vilken energi! Rullade ut och svängde upp mot Ölandsbron rakt in i motvinden. Kändes som jag stod stilla och det vart inte bättre av uppförsbacken på bron. Energin ifrån publiken kändes helt plötsligt fjärran. Det kändes som det var motvind hela varvet runt på Öland förutom vägen tillbaka vid Alvaret och tillbaka över bron. På de ställena flög jag fram. Men inte på de andra sträckorna. Vet inte om vinden vred sig under loppet, men var den inte rakt framifrån så slog den in från sidan snett framifrån. Det kändes inte roligt alls.

On the bike

Jag hade mörka tankar, riktigt mörka tankar.. ’Kedjebrott vore inte fel.’ och ’Hur illa måste jag ramla för att det ska vara trovärdigt?’. Insåg att det här är inte jag. Normalt är jag glad, skrattar och ler hela vägen igenom en tävling. ’Skärpning!’, ’Nu får du använda disciplinen och pannbenet.’, ’Trampa på Fredrik och följ raceplanen!’. En gel och en tugga energibar i timmen. En flaska sportdryck per 20 km, distansen mellan depåerna. Funkade riktigt bra och gick aldrig tom på energi. Men humöret och känslan i sinet var inte på topp alls. Gillade inte Öland!

Jobbigt var det och jag ville bara bort från ön. visst Öland är en fantastiskt vacker ö, härlig sol och trevliga funktionärer. Men en motvind och blåst som jag aldrig sett maken till förut, usch! Kändes som jag stod still mest hela vägen även om jag trampade på.

Foto: Erik Holmberg

Till slut över bron igen och med en välsignad medvind i ryggen. underbart, flög fram! svängde av upp till vändpunkten där en man klev ut med en kon i handen när jag kom. ’Du får passera’, sa han och ställde ner den bakom mig. det var cut-off konen för första varvet, 120 km, på cykeldelen. Jag klarade den precis! Oklart om den var för tidigt utplacerad eller inte, men de som kom efter mig såg jag inte mer under loppet. flera vänner hejade på mig och det kändes toppen att se dem nu när jag var trött och helst ville stanna och bara ställa ifrån mig cykeln. Men inte tid för det, vänd ut igen på sista tredjedelen på landsidan. Räknade ner mil för mil, ville bara av från cykeln.

Träden skyddade mot vinden och jag rullade på. Det var tungt men klart lättare än ute på Öland. Följde energiplanen och räknade ner tills jag skulle växla till löpning. Men jag var helt överens med mig själv, aldrig mer en Ironman!

Löpning – Äntligen!
in med cykeln på sin plats, knäppte av hjälmen, hämtade röda påsen och sen in i tältet för att byta om. Av med cykelsakerna, på med kepsen, extra energi och ut. Benen var tunga, men efter bara drygt 100 meter var de igång och formen kändes bra. Så mycket åskådare och vilken glädje! Alla stod där och ropade. Underbart och jag kände hur allt bara rullade igång!  Tre varv om 14 km stod på schemat. Många fler av mina vänner var där, Suss, Victoria, Sussi, Anna, Mikaela, John, Lyly och fler. Så tacksam för all pepp jag fick, ni anar inte! Och vad skönt det var att börja le och skratta igen. Såhär ska det ju vara hela loppet egentligen tänkte jag.

Lätt o stark gick igenom huvudet och igen höll jag planen. Jag sprang mellan depåerna, ca 2 km, och gick 100 till 200 m. Fyllde på med sportdryck, chips och cola. Funkade kanon! Racedräkten varken skavde eller störde.

Foto: Magda Orsvärn

Sprang ikapp min träningskompis Emelie från Mallorcalägret som redan avverkat ett varv. Vi var jämna i löpningen och slog följe rätt ofta två varv. Pratade med andra medtävlande, hejade på åskådare och kände mig stark. Det här var verkligen min gren och mitt element.

Tredje varvet så dök Sten upp med sin familj vid hamnen och ropade att jag skulle skynda mig. Jag skrattade högt, underbara människor. Mentalt gick det mycket fort. Kände inte hur tiden gick och kul hade jag. Vilken kontrast mot cyklingen.

Med fyra km kvar så tog jag min gel som jag sparat. Planen var att öka tempot när jag hade två km kvar och springa snabbare in genom stan och i mål. Funkade förvånansvärt bra. Igen fick jag känslan att jag flög fram.  Publiken ropade och hejade på. Dags att höja tempot än mer.

Fredrik Hjorth.. You are an Ironman!

Fredrik Hjorth.. You are an Ironman!

Känslan att springa in på upploppet och höra hur publiken ropar och höra mitt namn i högtalaren, ’Fredrik Hjorth, you are an Ironman!’. Oerhört! Hoppade upp och klappade i målbågen och över mållinjen. 14 tim och 47 min. Kommer inte ihåg allt som hände men vet att flera vänner var där och att Kristian kom fram och grattade mig.  Vet att jag sa tydligt att jag aldrig skulle göra en Ironman igen. Men jag fixade det, otroligt!

#2033 reporting! So happy!Sen kom en funktionär och tog mig under armen och frågade hur jag mådde. Jag mådde faktiskt illa och hon tog mig till sjuktältet där jag fick ligga ner på en brits och dricka resorb, buljong och äta pizzabitar. När jag mådde bättre fick jag träffa en läkare innan jag fick gå ut och träffade andra som också gått i mål. Alla lika glada och trötta som jag.

Efteråt
Har ingen tidsuppfattning om allt som hände efteråt. Men jag gick till hotellet, duschade och sen fick jag hjälp av Victoria med att hämta cykeln och mina påsar. Tog en öl med Sten och Kennet på hotellet och stämde av loppet med dem. Märkligt var det som hände. De berättade att så här illa har det vädret aldrig varit förut och att jag skulle vara nöjd och stolt med min insats.

Helt plötsligt var ’aldrig igen en Ironman’ som bortblåst och dagen därpå gick jag leende till expo-området och anmälde jag mig till Ironman Kalmar 2016. Känns fortfarande bra och ser fram emot hela upplevelsen och alla förberedelser som krävs. Måtte det inte blåsa lika hårt nästa år.

Ironman Kalmar - Check!

Igen ett stort tack alla som varit med på min resa och hejat och varit där dnär det var tufft. Många kloka personer med många kloka råd, tack!

Och nästa år ska jag vara än noggrannare med solkrämen!

Ouch!

Vätter Challenge 2015 – Participant 254

25 juli 2015 gick Vätter Challenge, SM i  medeldistans, i triathlon av stapeln i Jönköping. Trots regn och blåst så det var det oerhört roligt med en härlig stämning bland alla deltagande och funktionärer. Att jag, deltagare 254, dessutom kom in på 6:26 när jag siktat på 7 timmar var ju fantastiskt!!

Generalrepetition
Inför Ironman i Kalmar 15/8 2015 så ville jag testa min förmåga och utrustning samt känna in min upplevelse under loppet. En så enkel sak som strumpor som börjar skava efter 50 km kan verkligen förstöra ett helt lopp! Frågor som skulle besvaras: Vad fungerade bra och vad skulle jag kunna göra bättre nästa gång? Hur mådde jag fysiskt och mentalt?

Fredag – Dagen innan tävling
På fredag eftermiddag anlände jag till Jönköping för att checka in på hotellet och för att träffa Victoria, Lisa, Thomas och alla andra som jag lärt känna genom dels Tomtetåget och dels på Trifits triathlonläger på Mallorca i april. Kändes lite som att komma hem.

Vi hann titta på sprinten och Alex från Mallorcalägret körde på bra. Hann heja på honom vid växlingarna och vid målrakan. Dagen efter så var det han som skulle peppa mig uppför backen mot Axamo på cyklingen.

Foto: Privat

Middagsdags innan race meeting med Lisa och Thomas.

Hämta nummerlapp, prata med alla härliga på plats, plocka med utrustningen, äta middag och gå på race meeting för att få all information innan tävlingen. Sen plocka lite till med cykeln och allt innan jag släckte lampan.

Check In!
Det var med spänning som jag efter frukosten tog på mig tävlingskläderna och tog jag all min utrustning från hotellet till växelzonen för att checka in min cykel. Klockan var ca 07:45. Funktionärerna kollade att det var rätt nummer på cykel, hjälmen och min nummerlapp. Sen fick jag gå till min anvisade plats och packa upp. Det var en febril aktivitet med alla deltagare som plockade med sin utrustning och la fram allt i en så tidseffektiv ordning som möjligt. Mycket skratt och glada tillrop blandat med nervositet och fokuserade blickar.

Växelzonen: Foto: Victoria Grann Hammarström.

Med regnet i luften så la jag in löpsakerna i en plastpåse med öppningen nedåt. Handduk, cykelskorna och handskarna la jag i min plastback med lock. Övriga saker gjorde inte så mycket om de blev blöta så de fick hänga på cykeln. Krister och Erin dök upp och det var super att få bolla tankar kring cykelklädseln med Krister. Cykeltröjan skulle definitivt på efter simningen kom jag fram till.

På med våtdräkten och marsch iväg till starten med hela gänget. Kändes lite pirrigt.

Med Lisa och Erin på väg till starten.

Simning
Trots att alla var så positiva så kom det jag gruvat mig mest för upp i tankarna, simningen. Sträckan är inte lång i sammanhanget, bara 1,9 km, men det kändes som flera mil mentalt. Kanske för att man ligger i vattnet, kanske för att det är så nytt för mig, vet inte. Jag hade ju klarat 2 km veckorna innan så jag visste att det här går bra om jag tar det lugnt. Började peppa mig själv i tanken och nynna på ”Just idag är jag stark”. En enkel rutin som fick mig lugnare i sinnet.

Jag la mig längst bak ut till vänsterkanten och när starten gick försvann de flesta framför mig.

Strax går startskottet. Foto: Victoria Grann Hammarström.

Jag började simma, lugnt, andas, navigera, simma, andas etc. Armtag för armtag, boj för boj. Bara mala på.Helt plötsligt var jag vid vändpunkten och vägen tillbaka gick hur bra som helst. Kändes så bra! Andning och simtag fungerade super. Såg slutet och fokuserade på att håla lugnet. Några meter innan rampen drog jag ner kragen och släppte in vatten i dräkten så det skulle gå enklare att ta av den.

När jag klev upp på rampen snurrade det och jag hade svårt att hålla balansen. Inte lika illa som på Stockholm Swim Run, men det var jobbigt. Hörde Victoria heja på mig men jag var tvungen att ta tag i räcket fram till växelzonen där jag tog mig ur våtdräkten. ”Måste ha öronproppar i Kalmar”, tänkte jag.

T1 – Första växlingen!
Jag hade inte koll på min balans, höll mig i räcket när jag tog av badmössa, goggles och våtdräkten. Sen så det var bara att sätta mig ner på backen, torka fötterna med handduken och ta på strumpor, skor och handskar sittandes. Jag tänkte och hoppades att det skulle gå över fort så jag kunde börja cykla. Cykeltröja på med vindväst och lösa ärmar i ryggfickorna. Men! Jag hade klarat simningen – YES!

T1 – Efter simningen snurrade det rejält. Foto: Victoria Grann Hammarström.

Ställde mig upp och kände att det hade slutat snurra. På med nummerlappen, solglasögon och hjälm. Sen tog jag tag i cykeln och rörde mig ut ur växelzonen. Bra känsla i kroppen och i sinnet.

Cykling
Nästa gren, 86km cykel fördelat på fyra varv med 250 höjdmeter och en vätskekontroll per varv.Det här kommer bli en utmaning! Bara att sätta igång och trampa. Banan var verkligen kuperad och gick igenom Jönköping, villaområden och upp ut runt vid Axamo och sen ner igen.

Cykel nära vändpunkten. Foto: Victoria Grann Hammarström.

Vätskekontrollen funkade super! En flaska gick åt varje varv och jag var så nöjd att det var min favorit, Mighty Sport som stod för sportdrycken. Malin från Mallis stod där och ropade glatt när jag kom förbi, fick inte bara sportdryck, gels och bars utan extra energikickar av hennes positiva tillrop.

Så många härliga som hejde på mig längs hela banan gav massa energi. Så tacksam! Önskar jag kunde stannat och kramat alla. Ni anar inte hur mycket det betyder för oss som tävlar. Christian ropade glatt efter mig när jag drog ut på varv två och Alex stod i villaområdet och hejade på mig mig, ”Kör på Hjorten!”, varenda gång jag passerade. Victoria dök upp på olika ställen vid varje varv och peppade när jag svepte förbi.

Cykling – Mycket uppför! Foto: Victoria Grann Hammarström.

Efter två varv började regnet. Först försiktigt och sen tydligt. Jag stannade innan varv tre och satte på västen och ärmarna. Regn och vind var inget nytt för mig så det oroade mig inte. Men klart att det blev tyngre när regnet tilltog.

Tredje varvet gick och sen var det bara ett kvar innan det var dags att klicka ur pedalerna och bege mig in i växelzonen igen. Vilken häftig känsla att veta att nu var det bara löpningen kvar!

T2 – Andra växlingen
Regnet fortsatte och jag tog av cykelutrustningen. Hjälmen knäppte jag upp efter att jag ställt cykeln i stället så jag inte skulle få en varning. Kände att jag hade full koll på läget och såg fram emot att få springa.

T2 – Dags att springa! Foto: Victoria Grann Hammarström.

Torra strumpor från plastpåsen med löpsaker. På med skorna, keps och sen ut ur zonen mot löpningen. ”Nu kör vi!”, tänkte jag när jag sprang iväg.

Löpning – Sista momentet
21km löpning på schemat, fördelat på fyra varv med två vätskekontroller per varv. En snirklig bana genom Jönköping som var ganska kul att springa. Taktiken var enkel. Springa mellan depåerna och gå medan jag drack sportdryck och cola. Prata och heja på alla och le hela vägen. Hade med en flapjack som jag åt en av vid varje varv.

På väg ut på löpbanan. Foto: Victoria Grann Hammarström.

Kände mig oförskämt stark. Höll ett bra tempo och hejade på vännerna som hejade på mig och på alla medtävlande jag mötte. Lisa, Thomas, Krister och Erin var ett varv före mig och de såg starka ut och vi ropade glatt till varandra när vi sågs.

Kom ikapp flera som fått ont och börjat gå men kämpade på. Grymt inspirerande att se. Victoria, Jeanette och hennes man var där i publiken och dök upp överallt. Fredrik från mallis stod plötsligt i ett hörn och ropade. Kände mig pigg och glad.

Slutet av sista varvet. Foto: Victoria Grann Hammarström.

Mentalt kändes det som om det här momentet bara rusade förbi. Inte alls som att springa en normal halvmaraton. Häftigt! kilometrar vart mil, regnet tilltog, energin och glädjen var på topp!

Vi fick ett armband för varje varv så att åskådarna kunde se hur många varv vi hade kvar. Röd, gul och till sist grön! Sista varvet kändes det som om jag dansade fram. Jag skulle sätta det här och det kändes super!

Målgång – Där satt den!
Jag höjer tempot, kommer in i Rådhusparken, hör Victoria som ropar, rundar fontänen och springer i mål! En fantastisk känsla! Kommer inte ihåg allt som hände efter målgången men vet att jag fick grattiskramar, en mugg med smågodis och en filt över axlarna.

Målgång! 6:26! Foto: Victoria Grann Hammarström.

Jag stod där i målområdet bara några minuter men det kändes som jag hann prata med Christian Kirchberger om allt kring loppet, Kalmar, tiden, hur det gått, hur det kommer gå. Så glad! Victoria kom med en kaffe och hjälpte mig ta med utrustningen och cykeln från växelzonen.

Foto: Victoria Grann Hammarström

En glad och nöjd Fredrik med Christian. Foto Victoria Grann Hammarström.

Lustiga är att jag redan då och även nu längtar till Kalmar. Målet på under 14 timmar känns klart rimligt och efter genrepet i Jönköping så känner jag mig trygg i förberedelser och genomförande. Nervös givetvis, men mest av allt glad och taggad.

Lite saker ska jag fixa med, men förvånad och glad över hur bra allt fungerade. Förberedelserna och planeringen hade gjort sitt.

Att ha någon med på plats som supportar är en viktig framgångsfaktor till ett bra lopp. Victoria hade koll på oss, Lisa, Thomas och mig. Sen efter loppet hade hon fixat en härlig middag hemma hos henne där vi åt, skrattade och delade med oss av vår dag. Hela loppet och inramningen var super!

Deltagare 254 Tackar för ett bra ordnat, utmanande och tufft lopp! tack alla som hejade fram mig under dagen, ni var fantastiska! Ser fram emot att ses snart igen!

Foto: Fredrik HJorth

Vätter Challenge – Check!

 

Stockholm Swim Run 2015 – Team 138!

Målområdet

23km löpning och 4km simning – One hell of a race. Så beskrivs Stockholm Swim Run och det var det verkligen. Så roligt och så annorlunda. Knappt 4,5 timmar tog det oss att ta oss runt och det var skönt att ha med ett lok som Jörgen som lagkamrat.
Team 138

Utrustningen vi hade med oss var i princip identisk med undantag för olika modeller på simglasögon och storlek på paddlarna för händerna.
IMG_5994
Jag hade med mig borrmaskin så vi kunde fixa det sista med dolmarna på plats. Känslan av att vi skulle ut på uppdrag var påtaglig. Laminerad karta, visselpipa, Utö Pulsar våtdräkt från Wolff Wear, koll av all utrustning, check! Här är en riktigt bra artikel som Sofia Demnert skrivit om utrustning för Swimrun.

In i startfållan, vänta på signalen och sen iväg i en lugn jogg till första och längsta simningen. Den gick superbra! Men när jag kom fram efter ca 1 400m så var jag sjösjuk, illamående och hade ingen kontroll på balansen. Som gammal flottist kände jag igen det hela, men det var obehagligt. Tog flera hundra meter innan jag hade koll på vilken riktning jag sprang. Botemedlet har jag nu lärt mig är öronproppar så att vattnet inte kommer in i örat. Måste testas.

Foto: Anna Andersson

Foto: Anna Andersson

Härliga vänner och bekanta som ropade längs vägen, tog bilder och gav oss vatten. Har aldrig varit så väl påpassad under ett lopp. Och det behövdes. Depåerna vi passerade hade slut på energibars, bullar etc. Jörgen var stark och tog bara vätska, men jag kände hur energin började ta slut. Hade inte övat på att gå tom. Så efter tre timmar vid Ulriksdal var jag själaglad när Kristina Paltén och Malin Bernström ropade mitt namn nästan samtidigt och gav mig två Singoalla kakor, en kexchoklad och en påse bilar. Kände hur energin kom tillbaka och sen var det bara att mala på.

Foto: Eva Hjorth Pettersson

Foto: Eva Hjorth Pettersson

Med ca 3km kvar så fick vi hejarop och en flaska vatten av Eva, min ständiga fanclub och supporter. Perfekt tajming! En simning till, och sen var det bara den sista sträckan kvar. Vi hade 4,5 tim som mål och med Jörgens hand på ryggen så fick jag upp tempot igen. Marie Öhrstedt som var sjukvårdare på cykel kom ikapp och gav mig mer vatten på sista sträckan. Vi kom in med knappt 10 sekunders marginal. Men vi kom under 4,5 timmar!  Härligt!

Hur känns det nu? Vi hade kul, det var tufft, man märker inte hur tiden går. Känns fantastiskt och det här vill jag göra igen. Fast med öronproppar förstås. Stockholm Swim Run rekommenderas varmt!

Extra stort tack till alla underbara åskådare, vänner och funktionärer som hejade på oss under loppet och för all positiv energi ni gav både med rop och rent fysiskt!
Team 138

My Adventure – Crossing Borders, Fundraiser Result!

This wise man in a village in Asturias asked me why I did what I was doing. A good question and after a few seconds I told him about Crossing Borders, the fundraiser for Doctors Without Borders and how I wanted to bring attention to their work in order to engage even more people. I am glad I met this man, the answer to his question stayed with me during my adventure and helped me when the going was tough. 20140727-115823-43103231.jpg

330km in 8 days, I must have been crazy!! This has been the toughest challenge I have undergone so far. At times I seriously questioned what I was doing. It was tough but it was also a great experience. All the positive feed back along the way and thinking about the good cause, kept me going. Looking at the end result of the project and the fund raiser makes me want to go out again.

The final number collected to the emergency fund of Doctors Without Borders was SEK 72 700 via the Crossing Borders fundraising page!! Together we can truly make a difference!

My adventure, Crossing Borders, has brought attention to their work and inspired others to either become monthly donation subscribers, to send in extra gifts to their cause or even start their own fund raisers!

Crossing Borders managed to engage 10 000+ people through different channels like Doctors Without Borders, Spanish Tourist Bureau, Supporting Sponsors and more. Thank you all for spreading the word! 

This week I met with Antonia Danielsson and Anna-Karin Modén at Doctors Without Borders in Stockholm. it was really good to meet them and to be able to present the project and the results we have achieved. It was a happy ambience and I tried to answer all their questions about the expedition and preparations. We also discussed possibilities moving forward. So stay tuned!

Anna-Karin Modén, Fredrik Hjorth och Antonia Danielsson

THANK YOU!!
A special thank you to all of you who have participated in the fundraiser. I could not have done this without you!

Supporting Sponsors
SIX Financial Information
Ström2
Twitch Health Capital
MJ Training Club
Presentationsteknik.Com

Participants
Ullink S/A
Johan Aronsson
Emil Rimling
Ragnhild Hjorth (Lovely mother :-)!!)
Sabrina Bou
Eva Hjorth
Annelie Krepp
Johan Magnusson
Kristian Nylund
Otto Elmgart
Calle Gothnier
Jan-Peter Larsson
Thomas Djurfors
David Bull
Anna-Maria Hjorth
Johannes Hjorth
Anders Hjorth
Jessica Backlund
Clas Hjorth
Lotti Knowles
Maria Sellberg
Pamela Stenström
Elsa Kvist
BirGitte Jönsson
Jenny Nilsson
Carin Huss
Malin Wallegren
Daniel Swenson
Erik Svensson
Petra Svensson Gleisner
Martin Andersson
Kia Szutkiewicz

Crossing Borders, Adventure Report!

I have been home for two weeks and have had time to look through my notes, pictures and messages. I am still recuperating from the strain from the adventure so I take it easy when I exercise. However, I am in a generally good condition and have no pains or problems. Just need to pay attention to the recuperation phase and rest up.

When I think of what I experienced, I start smiling and I want to go back again. So many great experiences as well as hard and challenging moments too.This warm feeling I feel is a good sign!

Fredrik

Crossing Borders – Summary
I trail ran from Oviedo in Asturias to Santiago de Compostela in Galicia, 330km with 8 300 height meters in 8 days. That is an average of about 41 km a day. All in all about 7,8 marathons. I am grateful to my body for allowing me to have completed this expedition successfully. And to all of you cheering me on along the way. Thank you!!

The Original Way

I set out to experience the the very first route that king Alphonso II walked in the 9th century when the news of the discovery of St Jacobs grave reached him. Little did he know that 1 200 years later, today, 220 000 people each year would follow his example and set out to Santiago de Compostela from different starting points across Europe. Everyone with an individual motive and reason. This year I was one of them.

Arrow!

Fundraiser – Doctors Without Borders
I think we can all make a difference. Therefore I dedicated my adventure, to Doctors Without Borders as a way to raise awareness and funds for their great work in some of the worst disaster ridden areas of our world.

So far we have managed to raise SEK 63 700 through the fundraiser! This is so much more than I could hope for and I am so grateful to all of you for chipping in!!

My supporting sponsors, SIX Financial Information, Twitch Health Capital, Ström2, MJ Training Club and Presentationsteknik have all been a great part in this work by helping in spreading the information about Crossing Borders, the fundraiser and also contributing to it. So has all of you who has shared the information and also made donations. This would now have been possible without you!! Thank you!!

Did you meet anyone on the way?
I have met people from different continents, countries, walks of life, ages and backgrounds. When I read through my blog again last night, I realized that I have even more stories to share and more people and encounters to tell you about.

Niclas and Nicolas

I know I was away for 8 days, but it feels like it was much longer with all the impressions. When I reached Santiago de Compostela it felt like I just started the day before. As the days went by I had a hard time discerning them from each other. Taking time to take pictures during my journey and to write my diary in the blog every morning was a big help. I noticed that I took many more in the beginning and less as I got tired towards the end.

20140727-115035-42635335.jpg

I have seen great views over the landscape in Asturias and in Galicia. I Have crossed mountains, valleys, rivers  and gone through dense forests.

Clouds

I followed lovely paths with storybook qualities. Countless tunnels created by the green foliage in the forests I passed through. This is the typical view or picture from the Camino.

Forest tunnel

It was tougher than expected, more beautiful than anticipated and surprisingly according to plan with just a few offsets. At these moments were when the preparations during Spring came into play. All those hours of training, preparations and planning gave me a lot of extra room to improvise and to maneuver while being out on the trail. The training at Haglöfs Adventure Academy has been put to the test, and passed!

What was hardest?
The hardest moment was after I had arrived to Castro day 4 and after completing 45km that day and I was tired. I looked at the itinerary for the next day and realized that the following day I had at least 45km in front of me again. This affected my mental state a lot and I can still recollect the feelings I felt at that moment.

Tired Fredrik

Another hard situation to cope with was at the end of each day when the distances on the map were not corresponding with the path. It could be an extra kilometer or 3km. These unexpected distances are short in relation to the full day. But at the end of the day they felt like forever and I found them very hard to cope with mentally.

The last day was the first day it rained. It started early evening as the sun started to set. In combination with a sidewind it created a huge contrast to the warm days, which I was used to. It felt really cold! I had decided to keep going and to push to reach the Basilica this day. With less than 10km left I had to make sure that I was in constant motion and kept the stops to a minimum. I kept focused and reached the basilica in Santiago de Compostela at 23:45 that evening!

Rain and dark

What was the best or the memory that sticks out?
Hard to pick just one, but I would say that the day when I went to Castro via Grandas de Salime from Pola de Allende.I climbed uphill sides and crossed mountain ridges and went all the way down to the river and then all the way up again.

On top of the world

The whole day was full of contrasts and spectacular views. Lots of height meters and a long distance.

Embalse de Salime

I was alone on the mountain side in the forest with no one in front of me and no one behind me. Just me and my backpack. It was amazing.

20140730-032420-12260736.jpg

What did you eat and where did you stay?
Along the paths there were villages with bars, restaurants and places to stay. I had documented where I could get what. So I knew how long I had between the places where I could get food, something to drink or stay over night. I ate normal food but had cravings for salty and fat thing. Eggs, bacon and french fries became a favorite. I had roughly a daily 4 000 calorie deficiency. I focused on making sure to also eat good and healthy things to eat. I counted on my ”storage” around the waist to supply the energy. This worked well for me and this way I did not have to force myself to eat all the time.

Eggs and bacon

During the days I had dates and nuts with me as extra energy and mixed in minerals and electrolytes in the water. Whenever possible and not too tired I filled up my Camelback and made sure to drink a lot when I had the possibility along the way.

Refill

Since I needed my rest with the strain from the challenge, I had decided to book simple hotels and an hostel (albergue) along the way for the first five days. Then I booked the last three places to stay day by day based on the form of the day. This way I could rest up properly and had a good start each day. I met great people at these places. Some of them I caught up with during the day as I ran past them. Good energy!

New friends

What was in the backpack?
I carried everything I needed for my expedition on my back. The satellite tracker was on top of the lid. The total weight of my backpack and running gear was about 6.7kg (about 14lbs). I filled up with 1,5 liters of water every morning so all in all I carried 8,3kg. Good thing was that I could stop for the day whenever I needed and I had all that I needed right there with me.

Haglöfs Gram 25

Gear

Being alone on this adventure implied risk. In order to mitigate this and as a safety precaution I had doubled up reserv equipment and simple supplies in a suitcase (I named it Bob). This way if I lost any of my equipment or broke something, I could replace that with things from the suitcase. It was sent on by courier to each destination. If I lost my backpack or broke something, then all I had to do was to get to the next stay of the day.

How did it feel to arrive to Santiago de Compostela?
It was a great feeling to arrive and realize that I had made it! It was hard to finish the last kilometers, but I did it! II was happy and tired when Sabrina came to meet and join me for the last kilometer.

Arrived

The next day in the city was very different from being on the trail. I was not used to have so many people around me. Here’s what I wrote in my diary about this day.

What would you do differently?
There are a few things I would change, but not that many. Next time when I take of my socks to check for blisters I am going to put on a ”compeed” on the beginning blister even if I ”only have 20km left”. I was tired at the time on day 7 and my logic was out the window. This will be a routine from now on.

The tools for documentation and blogging needs to be used at home in everyday life so that I have all apps installed and everything setup prior to being on the trail. Sounds so obvious, yet I missed this one.

Planning, preparing, training..
Many of the people I talk to thinks that training was where I dedicated most time. I did train diligently, but this was just a third of my work preparing for the adventure. The other two thirds were planning and preparations. I put together a complete project plan with a risk analysis and everything. Then I had to try out the gear and test everything so I knew exactly how to use them when needed out on the expedition. Same thing with knowledge and skills. First get the knowledge and the practice on how to apply it.

I did a field test in Asturias in June where I tested everything. This gave me valuable insights and let me adjust my gear. Here’s the article where I describe this.

This way I created a stable foundation for when I needed to improvise. Essential for reaching the finish line smiling. At the basilica

What is happening next?
Right now I am still thinking and processing what I have experienced. I know I want to to do something again, but not exactly what. Suggestions are welcome. I have a few running competitions coming up, and then my official goal for 2015, to complete a long distance triathlon, Ironman. This will require dedication and time, but I still want an adventure or two like the one I have experienced. This is a very addictive experience and I long to go out again!

Adventure

MJ Training Club -Supporting Sponsor till Crossing Borders

Även ute på äventyr kommer det glada nyheter hemifrån! MJ Training Club som jag känner sen starten är med som supporting sponsor till Crossing Borders. Nu blir det extra skjuts i stegen idag!

MJTC
En helt fantastisk utmaning som vi direkt kände att vi ville vara med och stötta. Fredrik vill med sitt äventyr öka medvetenheten kring möjligheten att vi alla kan sträcka ut en hand och hjälpa de behövande. Alla insamlade pengar går oavkortat till Läkare Utan Gränser.

Att jobba med en tydlig målbild, alltid ha kul och att förbereda sig väl är något Fredrik är en mästare på. Det är något som vi på MJ Training Club verkligen kan stå bakom och jobbar med dagligen. Därför går vi nu in som supporting sponsor till Crossing Borders och önskar honom lycka till på sitt äventyr.

MJ Training Club är ett företag inom hälsobranschen som erbjuder träningsrelaterade tjänster till företag och privatpersoner i Stockholmsområdet. Exempel på tjänster är personlig och gruppbaserad träning, coachning, föreläsningar och kursupplägg.

20140728-082710-30430996.jpg
Markus Buréus, Jörgen Aldén från MJ Training Club och Fredrik Hjorth

%d bloggare gillar detta: