Hur många tramptag går det på 1 500 km?

Fredrik HjorthResrutten är lagd och det kommer bli en hel del tramptag på 1 500 km. Hur många vet jag inte, men varje tramptag är ett tramptag närmare målet. Rutten kommer gå upp via Sala till Borlänge för att sen via Orsa ta in på inlandsvägen, E45. Sen är det raka spåret upp till Kiruna för att sen ta västerut till slutdestinationen för cykeldelen.

Att lägga en rutt är riktigt roligt men det är en hel del pusslande.  Det är inte bara att cykla på 10 mil och sen slå läger eller ta in på närmaste vandrarhem. Upplevelsen av äventyret kombinerat med ett sunt säkerhetstänk är viktigt. Jag har valt att landa i orter längs vägen där jag kan fylla på förråden och även hitta enkla boenden under tak för mig och min cykel. Kommer berätta mer om den och vagnen jag ska dra i en egen artikel. Men jag kan berätta en sak, cykeln är verkligen grym!

Hör av er! Möt gärna upp, cykla med en bit eller bara heja!
Att möta nya och gamla vänner under äventyret är ju oerhört roligt! Så hör av dig och säg till om du eller flera vill möta upp längs vägen. Cykla med en sträcka eller säg hej när jag kommer fram till en ort. Jag får alltid extra energi av glada tillrop och de kommer behövas längs den långa vägen upp till slutmålet för mitt äventyr.

Resrutt – Stockholm till Nikkaluokta
Jag kommer börja på förmiddagen den 5/5 från samma plats som Göran Kropp startade ifrån, Yttersta Tvärgränd. Beräknar att anlända två veckor senare till Nikkaluokta fjällstation. Etapperna ser ut som följer och jag har med reservdagar om det skulle behövas. Viktigast är att komma fram i bra skick för den tuffa utmaningen att gå in och upp på Kebnekaise och sen ner och ut igen.

Etapper på vägen upKropp Challenge - Fredrik Hjorth

1. Stockholm till Sala, 126 km
2. Sala till Borlänge, 101 km
3. Borlänge till Orsa, 105 km
4. Orsa till Sveg, 125 km
5. Sveg till Östersund, 171 km
6. Östersund till Strömsund, 103 km
7. Strömsund till Vilhelmina, 128 km
8. Vilhelmina till Sorsele, 138 km
9. Sorsele till Arvidsjaur, 92 km
10. Arvidsjaur till Jokkmokk, 156 km
11. Jokkmokk till Gällivare, 92 km
12. Gällivare till Kiruna, 120 km
13. Kiruna till Nikkaluokta, 70 km

Tanken är att cykeldelen ska jag slita så lite som möjligt på kroppen och sova hemma hos vänner och vandrarhem.

Snart är jag iväg! Kommer bli grymt kul! Mer information om exakt när jag ger mig ut den 5/5 kommer snart.

Vill du vara med och bidra till Chyangba School?
Viktigt för mig att dela med mig och skicka vidare. Därför är mitt äventyr i maj är tillägnat den skola som Göran Kropp var med och grundade i Nepal, Chyangba School. När det gäller att dela med sig så är det viktigt att ha respekt för allas val och möjligheter att kunna bidra. Om du känner att du vill vara med så är det enklaste sättet att swisha en slant till +4673 089 45 77. Det numret är endast kopplat till insamlingen och alla bidrag är välkomna. Namasté.

Träning & Mingel går in som supporting sponsor!

HagatoppenAtt dela med mig och ge till andra är en naturlig del i allt jag gör. Att få vara med och bidra till att andra ska kunna växa upp och nå sin potential är än viktigare. Mitt äventyr i maj är därför tillägnat just den skola som Göran Kropp var med och grundade i Nepal, Chyangba School. Nu kliver Träning & Mingel in som supporting sponsor och tar en aktiv roll i att stödja mitt projekt och insamlingen till skolan. 

Området som skolan ligger i drabbades av jordbävningen 2015, men den finns kvar och det är viktigt att de får fortsätta med sin verksamhet. Alla anmälningsavgifter till Kropp Challenge går oavkortat till samma skola.

Tillsammans med Träning & Mingel i Stockholm genomförde jag en välgörenhetsträning den 14 februari i år där vi hade över 100 deltagare som tillsammans donerade drygt 7 500 kr till insamlingen!

Alexandra och Fredrik

Träningstillfällen – Alla kan vara med och bidra!
Nu fortsätter vi vårt gemensamma arbete för att hjälpa skolan. Vi har i april planerat in en till välgörenhetsträning samt en introduktionskurs till löpning där alla avgifter går oavkortat till insamlingen.Häng med!

14/4 – Introduktionskurs till löpning – 
Första av tre tillfällen där jag kommer coacha grunder i löpteknik, löpskolning, backteknik och mer!

17/4 – Urban Workout , Träning med fokus på funktionella övningar för att bygga löpstyrka och explosivitet. Alla kan vara med och det är grymt rolig träning!

Träning & Mingel
Träning & Mingel grundades av Alexandra Bernvetter och är en ideell verksamhet som vänder sig till aktiva singlar i Stockholm – Konceptet är enkelt – det bygger på att alla ska kunna delta oavsett tidigare erfarenheter och att det ska vara såväl utmanande, som roligt och socialt och minst en gång i månaden anordnas en träning och efteråt fikas det.

Alpinismkurs och snöstorm i Sierra Nevada

Ett lyckat äventyr innehåller för mig alltid inslag av nya utmaningar som ska övervinnas och gärna ny kunskap som ska inhämtas. I detta fall är det bestigningen av Kebnekaise nu i maj som kräver nya kunskaper och praktiserande på berg med snö och is. Istället för att åka norröver åkte jag söderut 10 dagar till Sierra Nevada i Spanien.

Efter kursen och de extra dagarna på plats så känner jag mig trygg i mina nya kunskaper och förberedd för utmaningen att bestiga Kebnekaise i maj på ett säkert sätt och sen ner igen. Kommer bli grymt! Sista veckan i februari åkte jag ner till Sierra Nevada med min träningskompis Vilma. Fyra dagar kurs, vila en dag och sen spendera tre dagar med att bestiga de tre högsta topparna i området.

Foto Spanish Highs - Fred and Vilma in the Bedrock

Grunderna
Kursen och upplägget anordnades av Spanish Highs som är ett lokalt företag grundat av Richard Hartley från England. Vi hade två instruktörer under vistelsen, Richard och Jens Foell. Riktigt bra! Vi spenderade första dagen på relativ låg höjd och i typiskt svenskt sommarväder för att vi skulle kunna tillgodogöra oss alla moment innan vi gav oss upp på drygt 3 000 m, kyla, snö och blåst.

Foto: Spanish Highs

Att knyta in sig i ett replag på rätt sätt och hantering av repet är verkligen en konstform i sig. När man tar sig framåt i en alpin miljö ska man använda underlaget, klippor och det som finns för att säkra varandra. Man lägger repet på ett sätt runt en klippa så att man kan säkra den som kommer efter. Ett samspel i hela replaget som kräver en hel del övning och kommunikation.

Säkring med "Italian wedge"
Hjälm, klättersele, rep, karbiner etc. Nya knopar och olika sätt att säkra varandra, glaciärräddning, fira ner, klättra upp och många moment som måste nötas in efter kursen. En ny och spännande värld av kunskap.

Isyxa, stegjärn, stavar och snöskor
Nästa dag upp till snön! En viktig del i att ta sig fram på is och snö är att ha rätt utrustning beroende på omständigheter. Bra kläder med flera lager och möjlighet att reglera så man inte börjar svettas. Blir man blöt så kyls man ner fort och svårt att bli torr igen när det är minusgrader. Inte bra alls. Så lugnt och fint samt anpassa klädseln hela tiden är bästa metoden när man rör sig upp och ner.  

Fredrik och Vilma

Sen tillkom nya saker. Isyxan var oerhört användbar som hjälpmedel för att kontrollera snön, göra sittplatser i snön, få bort is, säkra, och stoppa ett fall(!). Sen var det dags att öva på att ramla och stoppa ett fall med isyxan.  ”Ramlar du så lyft fötterna så inte stegjärnen fastnar så du börjar tumla utan kontroll”, sa vår guide Jens till oss. Sen visade han och vi övade på olika sätt att stoppa ett fall med isyxan. Upp, ner, upp, ner och upp igen. Bara att nöta på.

_DSC5618

”Ice axe self arrest” heter det och går ut på att med isyxan få stopp på ett fall oavsett hur man ramlar. På rygg, mage, huvudet ner eller fötterna ner. Det enda gemensamt var att man skulle hamna i samma slutposition och alltid ha fötterna upp! Det här kommer jag öva på hemma i de brantare pulkabackarna helt klart!

Upp på Pico Veleta på 3 394 m
Dag tre efter lunch begav vi oss uppåt med stegjärn, packning och isyxa och slog läger i ett obemannat ”refugio”, en enkel ouppvärmd hytta i sten med sovplatser av trä. Den låg knappt tvåhundra höjdmeter från toppen av Pico Veleta, som var en av de tre topparna vi ville bestiga.

På väg upp till vårt baslägerEfter att ha fixat iordning våra sovplatser begav vi oss vidare uppåt för att nå toppen och hinna ner runt solnedgången. Det är verkligen speciellt att komma upp på en topp. Stå där och blicka ut på allt runtomkring gör mig bara glad och varm inombords. Men det gäller att komma ihåg att det bara är halvvägs, det gäller att ha energi att komma ner igen på ett säkert sätt.

Pico Veleta

Ljuset i kombination med isen och snön var magisk uppe vid toppen, svårt att beskriva i ord men känslan jag bär med mig är att jag vill tillbaka dit för att uppleva det igen. Vi tog oss ner till vår sovplats, lagade middag och hoppade i sovsäckarna. Morgondagen skulle bli tuff och lärorik.

Ut på iskammen i stormvind
Det skulle bli en tuff dag berättade Jens när han kom tillbaka efter at ha kontrollerat bergskammen där vi skulle ut. Vinden blåste i 15 m/s och det var en rejäl isansamling som kommit under natten.

Vi tog på oss utrustningen, gick ut och knöt in oss. Sen började vi arbeta oss ut längs kammen lugnt och fint. Det stupade verkligen utför på sidorna men meter för meter tog vi oss fram och det var verkligen tufft att ta sig fram på isen, tänka på alla moment och samtidigt ha koll på allt runtomkring.

Slutprovet

Första gången ute på en bergskam som dessutom var täckt av is (!) med stegjärn och isyxa. Pulsen slog högre och jag fick påminna mig att andas lugnt och ta det lugnt. Viktigt att lita på utrustningen och göra allt i rätt ordning.  Vinden tryckte på, isen var obarmhärtigt glatt men stegjärnen och isyxan fick bra grepp och det gick bra.

Jens och FredrikVår guide konstaterade att det var tuffare än vanligt och att vi hade gjort bra ifrån oss. Kändes bra, men helt klart är att det är mycket kvar att öva och lära. Ska bli kul! Vi tog oss ner, tillbaka till hotellet och en hel vilodag innan vi skulle ut på tre dagars praktisering.

Höjdrädd jag? Inte längre
En kraftig snöstorm drog oväntat in och vi fick anpassa vår plan. Så är det med berg, vädret skiftar snabbt och man får köpa läget. Ingen toppbestigning den dagen utan vi begav oss till Los Vados och praktiserade ledklättring med en 20 m replängd upp för en 300 m hög via ferrata utan vajer.

Jag har under större delen av mitt liv varit rejält höjdrädd . Jag fick då direkt pulspåslag, svindel och lite panik. Men sen jag började utsätta mig för lite höjd och senare började klättra inomhus för ett par år sedan så har det sakta blivit bättre.

Los Vados

Nu stod jag där vid foten av en rak bergvägg med vår guide Jens längst fram, Vilma i mitten och sist jag. Tankarna for och jag tog första greppet och började klättra första metern, bara 299 m kvar. Någonstans 200 m upp och med 100 m kvar att klättra insåg jag att jag inte längre hade en okontrollerbar rädsla. Ingen panik. Respekt för höjd absolut, men ingen rusande puls och ingen svindel. Riktigt häftigt! I mitt fall stämde det att det går att träna bort höjdrädsla med tålamod och under kontrollerade former.

Fredrik och Vilma på väggen

Har med mig ännu en positiv erfarenhet, nya kunskaper och frågor hem. En kurs i ledklättring inomhus står helt klart på vårens program!

Upp mot toppen i snöstormen
De sista två dagarna med vår guide var det Mulacen, den högsta toppen i Sierra Nevada som stod på programmet. En dags vandring upp till ett bemannat refugio, Poqueira, för att sen dagen därpå ta oss upp på toppen och sen hela vägen ner till  vår startpunkt där vi lämnat vår jeep. Snöskor, stegjärn, isyxa, hjälm, sele, rep och stavar i packningen.

Det är svårt att fånga på bild hur hård vinden var eller hur kraftigt snön slog in i ansiktet som nålar. Men jag kan lova att det kändes oavsett om det syns på bild.  Bara att dra ihop huvan och gå på.

Mot Poquiera i snöstorm

En riktigt bra erfarenhet att mala på och uppleva kontrasterna av ‘snällt’ och ‘hårt’ väder om vartannat. Det märktes att vi hade mer vana dessa dagar än när vi började kursen. Framme! Känslan av att komma in i värmen och få sitta ner till lagad mat var fantastisk. Snön piskade utanför i blåsten och vi åt middag inomhus med en sprakande brasa i bakgrunden. Gött mos helt enkelt.

IMG_5289Stormen tilltog till orkanstyrka högre upp och vi ändrade planen. Vi åt frukost och inväntade att vinden mojnade något och begav oss nedåt. Mulacen kommer vara kvar och vi besöker toppen en annan gång.

Fredrik och Vilma på väg nerMärkligt med berg, så beroendeframkallande!  Två timmar i kraftig snöblåst på väg ner och helt plötsligt så kom vi ner till sol och behagligt väder. Väl tillbaka var vi rätt trötta och det var verkligen skönt att få sträcka ut sig på hotellsängen och få sova en eftermiddagslur. Vilken upplevelse vi haft!

Capileira

Summa summarum – Jag vill tillbaka igen!
Vi har haft det riktigt bra och jag kommer åka tillbaka och upptäcka mer av Sierra Nevada! De tre topparna vill jag absolut bestiga men även upptäcka mer av naturen och området. Bra mat, härliga människor och ett magiskt område. Hör av dig om du funderar på att åka ner så kan jag absolut dela med mig av tankar och tips.

Pico Veleta 3 394 m

 

Paket, planering och nya utmaningar!

Paket från Kropp Challenge till alla deltagare fullproppat med massa bra saker och inspiration. Bok om Görans expedition, pannlampa, frystorkad mat, drybag etc. Rätt coolt att de som stod bakom Göran Kropps expedition har skickat med saker till oss som deltar. Stort tack, de kommer väl till pass. Perfekt present när jag sitter med projektplanen för mitt äventyr.

Paket till deltagarna

Planering pågår
Jag gillar verkligen planeringen och förberedelserna inför ett äventyr. Givetvis gillar jag att få genomföra expeditionen än mer, men under förberedelserna är jag i tanken redan på väg  på cykeln, in med ryggsäcken till mitt base camp eller på väg upp för berget mot toppen. Det är en häftig känsla som sprider sig i hela kroppen när jag tänker på det!

Målet!

Dit ska jag!
Cykla från Stockholm upp till Nikkaloukta, vandra in till bergets fot för att sen ta mig upp på toppen 23/5 2016 och ner igen. Allt för egen maskin och med bibehållen säkerhet. Och viktigast av allt, mycket glädje och kaffe! Kommer träffa härliga människor och göra nya bekantskaper längs vägen. Vänner kommer vara med delar av resan och tänk om jag har tur att få se en björn!

Fredrik på väg

Tre äventyr i ett
En stor charm med äventyret är att det består av tre moment, cykla, vandra och sen bestiga Kebnekaise. En extra utmaning i planeringen är hur de tre hänger ihop och direkt påverkar varandra. Utrustningen för vandringen och bestigningen ska vara med på cykeln.  Påverkan av väder, vind och saker som händer på vägen. Planeringen och förberedelserna är i full gång, superkul!

Nya utmaningar kräver nya kunskaper
Av de tre momenten är det bestigningen av Kebnekaises sydtopp som blir den största utmaningen rent kunskapsmässigt. För att få tillräckligt med kunskap och övning innan så åker jag ner 10 dagar till Sierra Nevada sista veckan i februari för att på plats gå en kurs i bergsalpinism med vinterfokus.

Foto: Spanish Heights - Sierra Nevada

Min vän Vilma kommer med ner och vi går kursen tillsammans. Efteråt ska vi genomföra ”Trés Picos” och bestiga de tre högsta topparna i området och praktisera det vi lärt oss på kursen. Kommer bli grymt!

Fredrik och Vilma

Cykeltouring – En ny bekantskap
Att hantera en tyngre cykel med tung packning två veckor i sträck kommer bli nytt och utmanande. Jag lutar åt att packa allt i väskor som jag hänger på cykeln och med min ryggsäck fastspänd över väskorna bak.

Varför jag inte väljer en vagn beror främst på att de flesta som gör cykeltouring väljer just väskor som man hänger på cykeln. En vagn kan bli problem med ytterligare hjul som kan gå sönder. Tester påbörjas i april, mer rapporter om cykelmomentet kommer då.

Maj  runt Kebnekaise är blött och ensligt
Fjällstationerna är stängda och vandringen kommer vara tung, stundvis tung snö och blött. Att hålla sig torr samt torka blöta saker utan att ha ett torkrum ligger på listan av saker att öva på. Sen är det inte mycket folk där och fjällstationen är stängd.

Det blir en hel del backträning med tung packning, ca 30 kg, i veckorna efter jobbet och på helgerna. Försöker få in två till tre pass i veckan i vart fall.

Foto: Vilma Herlin

Så från Nikkaluokta bär jag in allt som behövs för vägen in, upp, ner och ut igen.  Har redan börjat tälta ute och testa utrustningen. Siktar på minst en natt i tält per vecka när jag är i Sverige. Så härligt att vakna upp i skogen, fantastiskt! Ser redan fram mot nästa gång och rapport kommer!

Utrustningsprov

Kropp Challenge – Yttersta Tvärgränd till Kebnekaises topp!

I vår kommer jag än en gång hänga av mig kostymen och lämna tradingrummet för att bege mig ut och göra en skillnad. Det kommer bli äventyr, utmaning och en möjlighet att hjälpa andra.

Kropp Challenge
I fredags lanserades Kropp Challenge, som är är en fantastisk hyllning till äventyraren Göran Kropp och hans expedition till Mount Everest 1995/1996. I Görans anda ska man cykla till berget, bära in sin packning själv, ta sig hela vägen till toppen, tillbaks ner och sedan hem igen – allt av egen kraft.

Kropp Challenge - Anmäld!

Ett bra och inspirerande initiativ och riktigt kul att jag var först att anmäla mig. Hann träffa Renata Chlumska i fredags och nu är planeringen i full gång!

Från Yttersta Tvärgränd till Kebnekaise!
Att få starta från Yttersta Tvärgränd i Stockholm som Göran Kropp gjorde 1995 känns helt rätt. Med cykel kommer jag därifrån att ta mig själv och all min utrustning hela vägen upp (ca 1 500 km) till Nikkaloukta där jag sen packar om och fortsätter till fots in till Kebnekaises fjällstation. Därifrån ska jag bestiga Kebnekaises topp och sen ta mig ner igen innan jag beger mig hem. Visst kommer det bli tufft, men det kommer också bli grymt roligt! Längtar!

Blogg, Facebook och Instagram
Alla mina förberedelser, planering och genomförande kommer jag skriva om och du kommer kunna läsa om det på Outside Sweden och här på min blogg. Följ mig också på min Facebook sida (My Adventures – Crossing Borders)! På Instagram heter jag peacerichdeer.

Insamling till de drabbade i Nepal
Att få hjälpa andra är en viktig del i mitt liv och än idag behöver Nepal fortfarande mycket hjälp. Jag kommer dedikera mitt äventyr till en insamling till förmån för de drabbade i Nepal.

Böneflaggor - Moränryggen

Känns helt rätt att få vara med igen och göra en skillnad. Ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något. Det här blir mitt sätt att bidra. Häng med du också!

Nu börjar det!
Planering och förberedelser är viktiga delar och nu börjar det. Tillsammans med mina samarbetspartners kommer det bli en hel del kunskapsinhämtning, träning och test av utrustning. Oerhört roligt! Till topps!

Foto: Daniel Börjesson

 

Ironman Kalmar 2015 – Min tuffaste utmaning hittills

För två år sen satte jag ett mål att 2015 skulle jag stå på startlinjen i Kalmar. Och det gjorde jag. Resan har inte varit spikrak, jag har tvivlat, kämpat och ifrågasatt mer än en gång vad jag hade föresatt mig att genomföra.

Men med hjälp av vänner, familj och bra coachning och kloka ord landade jag i våras i att det här ska jag göra, det här vill jag! Många träningstimmar och förberedelser av alla slag skulle nu äntligen sättas på prov.

Ironman – Vad är det? 
En Ironman är en en fulldistans triathlon tävling där man i serie först simmar 3,8 km, cyklar 180 km och avslutar med att springa en marathon. Det anses av vissa vara den ultimata utmaningen och jag kan bara instämma, det är det. Tar ett tag efteråt att förstå vad man gjort.

Torsdag – Anländer!
Sen torsdag eftermiddag anlände jag till Kalmar och mitt boende som låg ca 100m från starten. Pangläge och jag delade det med ett tiotal andra triatleter som bodde där själva eller med sina familjer.

Snabb incheckning och sen marsch iväg till expo-området bredvid växlingsområdet för att hämta ut start-kitet. Träffade flera vänner där och stämningen var verkligen på topp! Alla var glada, positiva och fyllda med förväntan. Det här kändes super! Raskt tillbaka och packade ur bilen. Hade ett eget dubbelrum som snabbt fylldes med min cykel och utrustning.

Incheckad!

Sen var det race-meeting en bit utanför Kalmar i en stor samlingssal. Tävlingsledningen gick igenom regler, väder och alla praktiska detaljer. Över 2 000 triatleter samlade, mäktigt! Svårt att beskriva känslan men det var en genuin glädje blandad med att nu var det dags.

Race Meeting

Vädret, just det, vädret.. De berättade att det skulle bli blåsigt, men hur blåsigt förstod ingen än. Det slulle visa sig bli det värsta vädret sen Kalmar startade med Järnmannen som sen blev Ironman. Sol, blå himmel och blåst, en otrolig blåst.

Fredag – Förberedelser och planering
Fredag sov jag ut och sen var det dags att ta ut allt till trädgården och packa alla påsar och göra iordning cykeln. Sten, min coach, bodde på samma ställe och var med och hjälpte mig kontrollera så att allt blev rätt.

Förberdelser

Blå påse för cykel, röd påse för löpning, vit påse för kläder efter loppet och cykeln skulle förberedas med reservslangar, lufttryck kollas, flaskor med sportdryck och energi i form av bars och gels. En sista cykeltur innan lunch för at nöta in de nya däcken och sen var det klart.

Blå påse, röd påse och cykeln skulle checkas in på eftermiddagen i växlingsområdet.

Transition zone with coach Sten Orsvärn

Energi och sportdryck till cykeln på lördag morgon och vita påsen med till starten. Ombytet till våtdräkt skulle bli i trädgården ca 30 min innan start. Jag la fram allt i mitt rum. Mycket pyssel, men spännande och roligt.

Vi åt hämtpizza på kvällen och sen dags att försöka sova. Nu var det inte långt kvar, knappt 10 timmar. Innan jag släckte tittade jag ut och insåg att blåsten inte hade lagt sig, men vi hoppades alla att det skulle bli bättre under natten.

Lördag – Tävlingsdag!
Klockan ringde innan 05:00, upp, på med racedräkten och göra en snabb frukost innan det var dags att bege sig med flaskor och det sista till växlingsområdet för att kontrollera cykeln och påsarna. Lyfttrycket var ok och satte på mina flaskor med sportdryck från Mighty Sport på cykeln och la deras gels i blåa påsen. Rask promenad tillbaka och sen ut i trädgården för att ta på våtdräkten.

Sten och jag gick till starten och det var verkligen häftigt! 2 700 deltagare samlade, alla klädda i våtdräkter och gröna simmössor. Massa åskådare och högtalarna spelade ‘Just idag är jag stark’, nationalsången och sist ‘Heroes’. Var helt klart berörd och kände en klump i halsen och känslan av att nu står jag här två år senare. Idag ska bli min dag, tänkte jag. Märkligt, men härligt och kände energin växa inom mig.

Blåsten stod sig
Solen var uppe och flaggorna som var hissade stod rakt ut. Vinden hade tilltagit under natten.  Vågorna var meterhöga och sjön gropig. Jag förstod att det här skulle bli tufft, men inte hur tufft.

Starten – Simningen
Vi stod alla i en lång kö indelade i frivilliga sektioner utifrån den tid var och en trodde de skulle ha på simmomentet. Bra system som alla verkade uppskata och respektera.

Startskottet gick och vi började lugnt och metodiskt gå framåt, mot och ner i vattnet. Vågorna var verkligen höga! Dök i och började paddla med armarna. Det fungerade bra att crawla men det gungade rejält. Jag navigerade genom att följa de andra gröna huvudena som alla skulle åt samma håll.

Vågorna var stora och vid ett tillfälle lyftes jag upp och landade på sidan på en annan simmare. Bisarr upplevelse men bara att paddla på. Hela simningen var som en berg o dalbana. Kände hur jag blev sjösjuk och illamåendet började komma. Jag hade kväljningar och fick stanna till och harkla mig några gånger för att undvika att kräkas. Mycket obehagligt, men inget som stoppade mig. Hörde efteråt att drygt 40 fått bryta redan under simningen pga av sjösjuka ock kräkningar.

När vi vänt ett par gånger runt gula bojar på banan så kom vi mot den första röda bojen som inte syntes bra alls varken i vågorna eller mot kajen i bakgrunden. De gröna huvudena som jag följt metodiskt började simma åt alla håll och de var ingen självklar hjälp längre. Navigerade fel flera gånger och det var då första tanken om att jag kanske inte hinner i tid kom. Men, direkt fokuserade jag på att ta mig fram till rampen så tar vi det problemet senare. Till slut, där var den!

Finally out of the water!

Jag kom fram, sjösjuk, ur balans och var tvungen att gå långsamt upp mot växlingsområdet. Men jag kom i tid! Nöjd och lyckade få fram ett leende när fotografen dök upp.

Cykel – Första varvet, den tuffaste delen av tävlingen
Hämtade blå påsen och satte mig ner ine i ombytestältet så fort jag fått av mig våtdräkten. på med hjälm, nummerlapp, handskar, glasögon, pilla ner gels i ryggfickorna och på med solkräm. Stoppade ner simsakerna i påsen som jag sen slängde in i en dropp-zon på väg till cykeln. Sen med cykeln ut och börja trampa 180 km!

Många åskådare och alla hejade och klappade händerna, vilken energi! Rullade ut och svängde upp mot Ölandsbron rakt in i motvinden. Kändes som jag stod stilla och det vart inte bättre av uppförsbacken på bron. Energin ifrån publiken kändes helt plötsligt fjärran. Det kändes som det var motvind hela varvet runt på Öland förutom vägen tillbaka vid Alvaret och tillbaka över bron. På de ställena flög jag fram. Men inte på de andra sträckorna. Vet inte om vinden vred sig under loppet, men var den inte rakt framifrån så slog den in från sidan snett framifrån. Det kändes inte roligt alls.

On the bike

Jag hade mörka tankar, riktigt mörka tankar.. ‘Kedjebrott vore inte fel.’ och ‘Hur illa måste jag ramla för att det ska vara trovärdigt?’. Insåg att det här är inte jag. Normalt är jag glad, skrattar och ler hela vägen igenom en tävling. ‘Skärpning!’, ‘Nu får du använda disciplinen och pannbenet.’, ‘Trampa på Fredrik och följ raceplanen!’. En gel och en tugga energibar i timmen. En flaska sportdryck per 20 km, distansen mellan depåerna. Funkade riktigt bra och gick aldrig tom på energi. Men humöret och känslan i sinet var inte på topp alls. Gillade inte Öland!

Jobbigt var det och jag ville bara bort från ön. visst Öland är en fantastiskt vacker ö, härlig sol och trevliga funktionärer. Men en motvind och blåst som jag aldrig sett maken till förut, usch! Kändes som jag stod still mest hela vägen även om jag trampade på.

Foto: Erik Holmberg

Till slut över bron igen och med en välsignad medvind i ryggen. underbart, flög fram! svängde av upp till vändpunkten där en man klev ut med en kon i handen när jag kom. ‘Du får passera’, sa han och ställde ner den bakom mig. det var cut-off konen för första varvet, 120 km, på cykeldelen. Jag klarade den precis! Oklart om den var för tidigt utplacerad eller inte, men de som kom efter mig såg jag inte mer under loppet. flera vänner hejade på mig och det kändes toppen att se dem nu när jag var trött och helst ville stanna och bara ställa ifrån mig cykeln. Men inte tid för det, vänd ut igen på sista tredjedelen på landsidan. Räknade ner mil för mil, ville bara av från cykeln.

Träden skyddade mot vinden och jag rullade på. Det var tungt men klart lättare än ute på Öland. Följde energiplanen och räknade ner tills jag skulle växla till löpning. Men jag var helt överens med mig själv, aldrig mer en Ironman!

Löpning – Äntligen!
in med cykeln på sin plats, knäppte av hjälmen, hämtade röda påsen och sen in i tältet för att byta om. Av med cykelsakerna, på med kepsen, extra energi och ut. Benen var tunga, men efter bara drygt 100 meter var de igång och formen kändes bra. Så mycket åskådare och vilken glädje! Alla stod där och ropade. Underbart och jag kände hur allt bara rullade igång!  Tre varv om 14 km stod på schemat. Många fler av mina vänner var där, Suss, Victoria, Sussi, Anna, Mikaela, John, Lyly och fler. Så tacksam för all pepp jag fick, ni anar inte! Och vad skönt det var att börja le och skratta igen. Såhär ska det ju vara hela loppet egentligen tänkte jag.

Lätt o stark gick igenom huvudet och igen höll jag planen. Jag sprang mellan depåerna, ca 2 km, och gick 100 till 200 m. Fyllde på med sportdryck, chips och cola. Funkade kanon! Racedräkten varken skavde eller störde.

Foto: Magda Orsvärn

Sprang ikapp min träningskompis Emelie från Mallorcalägret som redan avverkat ett varv. Vi var jämna i löpningen och slog följe rätt ofta två varv. Pratade med andra medtävlande, hejade på åskådare och kände mig stark. Det här var verkligen min gren och mitt element.

Tredje varvet så dök Sten upp med sin familj vid hamnen och ropade att jag skulle skynda mig. Jag skrattade högt, underbara människor. Mentalt gick det mycket fort. Kände inte hur tiden gick och kul hade jag. Vilken kontrast mot cyklingen.

Med fyra km kvar så tog jag min gel som jag sparat. Planen var att öka tempot när jag hade två km kvar och springa snabbare in genom stan och i mål. Funkade förvånansvärt bra. Igen fick jag känslan att jag flög fram.  Publiken ropade och hejade på. Dags att höja tempot än mer.

Fredrik Hjorth.. You are an Ironman!

Fredrik Hjorth.. You are an Ironman!

Känslan att springa in på upploppet och höra hur publiken ropar och höra mitt namn i högtalaren, ‘Fredrik Hjorth, you are an Ironman!’. Oerhört! Hoppade upp och klappade i målbågen och över mållinjen. 14 tim och 47 min. Kommer inte ihåg allt som hände men vet att flera vänner var där och att Kristian kom fram och grattade mig.  Vet att jag sa tydligt att jag aldrig skulle göra en Ironman igen. Men jag fixade det, otroligt!

#2033 reporting! So happy!Sen kom en funktionär och tog mig under armen och frågade hur jag mådde. Jag mådde faktiskt illa och hon tog mig till sjuktältet där jag fick ligga ner på en brits och dricka resorb, buljong och äta pizzabitar. När jag mådde bättre fick jag träffa en läkare innan jag fick gå ut och träffade andra som också gått i mål. Alla lika glada och trötta som jag.

Efteråt
Har ingen tidsuppfattning om allt som hände efteråt. Men jag gick till hotellet, duschade och sen fick jag hjälp av Victoria med att hämta cykeln och mina påsar. Tog en öl med Sten och Kennet på hotellet och stämde av loppet med dem. Märkligt var det som hände. De berättade att så här illa har det vädret aldrig varit förut och att jag skulle vara nöjd och stolt med min insats.

Helt plötsligt var ‘aldrig igen en Ironman’ som bortblåst och dagen därpå gick jag leende till expo-området och anmälde jag mig till Ironman Kalmar 2016. Känns fortfarande bra och ser fram emot hela upplevelsen och alla förberedelser som krävs. Måtte det inte blåsa lika hårt nästa år.

Ironman Kalmar - Check!

Igen ett stort tack alla som varit med på min resa och hejat och varit där dnär det var tufft. Många kloka personer med många kloka råd, tack!

Och nästa år ska jag vara än noggrannare med solkrämen!

Ouch!

Vätter Challenge 2015 – Participant 254

25 juli 2015 gick Vätter Challenge, SM i  medeldistans, i triathlon av stapeln i Jönköping. Trots regn och blåst så det var det oerhört roligt med en härlig stämning bland alla deltagande och funktionärer. Att jag, deltagare 254, dessutom kom in på 6:26 när jag siktat på 7 timmar var ju fantastiskt!!

Generalrepetition
Inför Ironman i Kalmar 15/8 2015 så ville jag testa min förmåga och utrustning samt känna in min upplevelse under loppet. En så enkel sak som strumpor som börjar skava efter 50 km kan verkligen förstöra ett helt lopp! Frågor som skulle besvaras: Vad fungerade bra och vad skulle jag kunna göra bättre nästa gång? Hur mådde jag fysiskt och mentalt?

Fredag – Dagen innan tävling
På fredag eftermiddag anlände jag till Jönköping för att checka in på hotellet och för att träffa Victoria, Lisa, Thomas och alla andra som jag lärt känna genom dels Tomtetåget och dels på Trifits triathlonläger på Mallorca i april. Kändes lite som att komma hem.

Vi hann titta på sprinten och Alex från Mallorcalägret körde på bra. Hann heja på honom vid växlingarna och vid målrakan. Dagen efter så var det han som skulle peppa mig uppför backen mot Axamo på cyklingen.

Foto: Privat

Middagsdags innan race meeting med Lisa och Thomas.

Hämta nummerlapp, prata med alla härliga på plats, plocka med utrustningen, äta middag och gå på race meeting för att få all information innan tävlingen. Sen plocka lite till med cykeln och allt innan jag släckte lampan.

Check In!
Det var med spänning som jag efter frukosten tog på mig tävlingskläderna och tog jag all min utrustning från hotellet till växelzonen för att checka in min cykel. Klockan var ca 07:45. Funktionärerna kollade att det var rätt nummer på cykel, hjälmen och min nummerlapp. Sen fick jag gå till min anvisade plats och packa upp. Det var en febril aktivitet med alla deltagare som plockade med sin utrustning och la fram allt i en så tidseffektiv ordning som möjligt. Mycket skratt och glada tillrop blandat med nervositet och fokuserade blickar.

Växelzonen: Foto: Victoria Grann Hammarström.

Med regnet i luften så la jag in löpsakerna i en plastpåse med öppningen nedåt. Handduk, cykelskorna och handskarna la jag i min plastback med lock. Övriga saker gjorde inte så mycket om de blev blöta så de fick hänga på cykeln. Krister och Erin dök upp och det var super att få bolla tankar kring cykelklädseln med Krister. Cykeltröjan skulle definitivt på efter simningen kom jag fram till.

På med våtdräkten och marsch iväg till starten med hela gänget. Kändes lite pirrigt.

Med Lisa och Erin på väg till starten.

Simning
Trots att alla var så positiva så kom det jag gruvat mig mest för upp i tankarna, simningen. Sträckan är inte lång i sammanhanget, bara 1,9 km, men det kändes som flera mil mentalt. Kanske för att man ligger i vattnet, kanske för att det är så nytt för mig, vet inte. Jag hade ju klarat 2 km veckorna innan så jag visste att det här går bra om jag tar det lugnt. Började peppa mig själv i tanken och nynna på ”Just idag är jag stark”. En enkel rutin som fick mig lugnare i sinnet.

Jag la mig längst bak ut till vänsterkanten och när starten gick försvann de flesta framför mig.

Strax går startskottet. Foto: Victoria Grann Hammarström.

Jag började simma, lugnt, andas, navigera, simma, andas etc. Armtag för armtag, boj för boj. Bara mala på.Helt plötsligt var jag vid vändpunkten och vägen tillbaka gick hur bra som helst. Kändes så bra! Andning och simtag fungerade super. Såg slutet och fokuserade på att håla lugnet. Några meter innan rampen drog jag ner kragen och släppte in vatten i dräkten så det skulle gå enklare att ta av den.

När jag klev upp på rampen snurrade det och jag hade svårt att hålla balansen. Inte lika illa som på Stockholm Swim Run, men det var jobbigt. Hörde Victoria heja på mig men jag var tvungen att ta tag i räcket fram till växelzonen där jag tog mig ur våtdräkten. ”Måste ha öronproppar i Kalmar”, tänkte jag.

T1 – Första växlingen!
Jag hade inte koll på min balans, höll mig i räcket när jag tog av badmössa, goggles och våtdräkten. Sen så det var bara att sätta mig ner på backen, torka fötterna med handduken och ta på strumpor, skor och handskar sittandes. Jag tänkte och hoppades att det skulle gå över fort så jag kunde börja cykla. Cykeltröja på med vindväst och lösa ärmar i ryggfickorna. Men! Jag hade klarat simningen – YES!

T1 – Efter simningen snurrade det rejält. Foto: Victoria Grann Hammarström.

Ställde mig upp och kände att det hade slutat snurra. På med nummerlappen, solglasögon och hjälm. Sen tog jag tag i cykeln och rörde mig ut ur växelzonen. Bra känsla i kroppen och i sinnet.

Cykling
Nästa gren, 86km cykel fördelat på fyra varv med 250 höjdmeter och en vätskekontroll per varv.Det här kommer bli en utmaning! Bara att sätta igång och trampa. Banan var verkligen kuperad och gick igenom Jönköping, villaområden och upp ut runt vid Axamo och sen ner igen.

Cykel nära vändpunkten. Foto: Victoria Grann Hammarström.

Vätskekontrollen funkade super! En flaska gick åt varje varv och jag var så nöjd att det var min favorit, Mighty Sport som stod för sportdrycken. Malin från Mallis stod där och ropade glatt när jag kom förbi, fick inte bara sportdryck, gels och bars utan extra energikickar av hennes positiva tillrop.

Så många härliga som hejde på mig längs hela banan gav massa energi. Så tacksam! Önskar jag kunde stannat och kramat alla. Ni anar inte hur mycket det betyder för oss som tävlar. Christian ropade glatt efter mig när jag drog ut på varv två och Alex stod i villaområdet och hejade på mig mig, ”Kör på Hjorten!”, varenda gång jag passerade. Victoria dök upp på olika ställen vid varje varv och peppade när jag svepte förbi.

Cykling – Mycket uppför! Foto: Victoria Grann Hammarström.

Efter två varv började regnet. Först försiktigt och sen tydligt. Jag stannade innan varv tre och satte på västen och ärmarna. Regn och vind var inget nytt för mig så det oroade mig inte. Men klart att det blev tyngre när regnet tilltog.

Tredje varvet gick och sen var det bara ett kvar innan det var dags att klicka ur pedalerna och bege mig in i växelzonen igen. Vilken häftig känsla att veta att nu var det bara löpningen kvar!

T2 – Andra växlingen
Regnet fortsatte och jag tog av cykelutrustningen. Hjälmen knäppte jag upp efter att jag ställt cykeln i stället så jag inte skulle få en varning. Kände att jag hade full koll på läget och såg fram emot att få springa.

T2 – Dags att springa! Foto: Victoria Grann Hammarström.

Torra strumpor från plastpåsen med löpsaker. På med skorna, keps och sen ut ur zonen mot löpningen. ”Nu kör vi!”, tänkte jag när jag sprang iväg.

Löpning – Sista momentet
21km löpning på schemat, fördelat på fyra varv med två vätskekontroller per varv. En snirklig bana genom Jönköping som var ganska kul att springa. Taktiken var enkel. Springa mellan depåerna och gå medan jag drack sportdryck och cola. Prata och heja på alla och le hela vägen. Hade med en flapjack som jag åt en av vid varje varv.

På väg ut på löpbanan. Foto: Victoria Grann Hammarström.

Kände mig oförskämt stark. Höll ett bra tempo och hejade på vännerna som hejade på mig och på alla medtävlande jag mötte. Lisa, Thomas, Krister och Erin var ett varv före mig och de såg starka ut och vi ropade glatt till varandra när vi sågs.

Kom ikapp flera som fått ont och börjat gå men kämpade på. Grymt inspirerande att se. Victoria, Jeanette och hennes man var där i publiken och dök upp överallt. Fredrik från mallis stod plötsligt i ett hörn och ropade. Kände mig pigg och glad.

Slutet av sista varvet. Foto: Victoria Grann Hammarström.

Mentalt kändes det som om det här momentet bara rusade förbi. Inte alls som att springa en normal halvmaraton. Häftigt! kilometrar vart mil, regnet tilltog, energin och glädjen var på topp!

Vi fick ett armband för varje varv så att åskådarna kunde se hur många varv vi hade kvar. Röd, gul och till sist grön! Sista varvet kändes det som om jag dansade fram. Jag skulle sätta det här och det kändes super!

Målgång – Där satt den!
Jag höjer tempot, kommer in i Rådhusparken, hör Victoria som ropar, rundar fontänen och springer i mål! En fantastisk känsla! Kommer inte ihåg allt som hände efter målgången men vet att jag fick grattiskramar, en mugg med smågodis och en filt över axlarna.

Målgång! 6:26! Foto: Victoria Grann Hammarström.

Jag stod där i målområdet bara några minuter men det kändes som jag hann prata med Christian Kirchberger om allt kring loppet, Kalmar, tiden, hur det gått, hur det kommer gå. Så glad! Victoria kom med en kaffe och hjälpte mig ta med utrustningen och cykeln från växelzonen.

Foto: Victoria Grann Hammarström

En glad och nöjd Fredrik med Christian. Foto Victoria Grann Hammarström.

Lustiga är att jag redan då och även nu längtar till Kalmar. Målet på under 14 timmar känns klart rimligt och efter genrepet i Jönköping så känner jag mig trygg i förberedelser och genomförande. Nervös givetvis, men mest av allt glad och taggad.

Lite saker ska jag fixa med, men förvånad och glad över hur bra allt fungerade. Förberedelserna och planeringen hade gjort sitt.

Att ha någon med på plats som supportar är en viktig framgångsfaktor till ett bra lopp. Victoria hade koll på oss, Lisa, Thomas och mig. Sen efter loppet hade hon fixat en härlig middag hemma hos henne där vi åt, skrattade och delade med oss av vår dag. Hela loppet och inramningen var super!

Deltagare 254 Tackar för ett bra ordnat, utmanande och tufft lopp! tack alla som hejade fram mig under dagen, ni var fantastiska! Ser fram emot att ses snart igen!

Foto: Fredrik HJorth

Vätter Challenge – Check!

 

Stockholm Swim Run 2015 – Team 138!

Målområdet

23km löpning och 4km simning – One hell of a race. Så beskrivs Stockholm Swim Run och det var det verkligen. Så roligt och så annorlunda. Knappt 4,5 timmar tog det oss att ta oss runt och det var skönt att ha med ett lok som Jörgen som lagkamrat.
Team 138

Utrustningen vi hade med oss var i princip identisk med undantag för olika modeller på simglasögon och storlek på paddlarna för händerna.
IMG_5994
Jag hade med mig borrmaskin så vi kunde fixa det sista med dolmarna på plats. Känslan av att vi skulle ut på uppdrag var påtaglig. Laminerad karta, visselpipa, Utö Pulsar våtdräkt från Wolff Wear, koll av all utrustning, check! Här är en riktigt bra artikel som Sofia Demnert skrivit om utrustning för Swimrun.

In i startfållan, vänta på signalen och sen iväg i en lugn jogg till första och längsta simningen. Den gick superbra! Men när jag kom fram efter ca 1 400m så var jag sjösjuk, illamående och hade ingen kontroll på balansen. Som gammal flottist kände jag igen det hela, men det var obehagligt. Tog flera hundra meter innan jag hade koll på vilken riktning jag sprang. Botemedlet har jag nu lärt mig är öronproppar så att vattnet inte kommer in i örat. Måste testas.

Foto: Anna Andersson

Foto: Anna Andersson

Härliga vänner och bekanta som ropade längs vägen, tog bilder och gav oss vatten. Har aldrig varit så väl påpassad under ett lopp. Och det behövdes. Depåerna vi passerade hade slut på energibars, bullar etc. Jörgen var stark och tog bara vätska, men jag kände hur energin började ta slut. Hade inte övat på att gå tom. Så efter tre timmar vid Ulriksdal var jag själaglad när Kristina Paltén och Malin Bernström ropade mitt namn nästan samtidigt och gav mig två Singoalla kakor, en kexchoklad och en påse bilar. Kände hur energin kom tillbaka och sen var det bara att mala på.

Foto: Eva Hjorth Pettersson

Foto: Eva Hjorth Pettersson

Med ca 3km kvar så fick vi hejarop och en flaska vatten av Eva, min ständiga fanclub och supporter. Perfekt tajming! En simning till, och sen var det bara den sista sträckan kvar. Vi hade 4,5 tim som mål och med Jörgens hand på ryggen så fick jag upp tempot igen. Marie Öhrstedt som var sjukvårdare på cykel kom ikapp och gav mig mer vatten på sista sträckan. Vi kom in med knappt 10 sekunders marginal. Men vi kom under 4,5 timmar!  Härligt!

Hur känns det nu? Vi hade kul, det var tufft, man märker inte hur tiden går. Känns fantastiskt och det här vill jag göra igen. Fast med öronproppar förstås. Stockholm Swim Run rekommenderas varmt!

Extra stort tack till alla underbara åskådare, vänner och funktionärer som hejade på oss under loppet och för all positiv energi ni gav både med rop och rent fysiskt!
Team 138

En ny bekantskap i löpspåret

Här är en härlig artikel som Hillevi Wahl skrivit efter att vi sågs på ett löppass jag höll på Team Nordic Trail 17/2.

IMG_1356

Vi tränade backteknik upp och ned och avslutade med ett par set backintervaller. Hög stämning i gruppen och härligt att se hur de fick till tekniken och hade ork att pressa sig i slutet när vi körde lite hårdare.

IMG_1355

För att läsa hennes artikel så är det bara att klicka här!

%d bloggare gillar detta: